Nu när Dimmu Borgir släpper sin första fullängdare sedan 2018 så är förväntningarna ganska höga bland fansen. Då bandet varit både dyrkat och avskytt sedan 1993 så finns det litet att leva upp till. Själv har jag aldrig egentligen gett dem en chans. De hamnade i facket ”band folk jag gillar ogillar” och sedan blev det aldrig av. Det skäms jag litet för nu.
Introt, ”Tridentium”, börjar stämningsfullt som sig bör med vind, eld och stråkar. För att vara ett intro är det ganska långt, men precis när jag börjar tröttna på det förutnämnda så ändras karaktären. Först är jag litet besviken, för när den egentliga musiken kommer igång efter nästan två minuter så vill jag ha något mer. Något högre, råare, något rivigare som bryter av mot allt det fina och vackra. Men det är inte så det här albumet fungerar, och ju fortare jag accepterar det, desto bättre.
Den första egentliga låten heter ”Ascent” och det är fullt ös från första början. Jag känner än en gång hur det är som att någonting saknas. En udd eller skärpa jag hade velat ha. Det är snyggt, det är välgjort, det är inte tråkigt, men ändå är det något som saknas. Vad? Det kan jag inte riktigt sätta fingret på. Någon minut in så försvinner den känslan till sist och jag dras in i albumets atmosfär. Det känns litet som att titta på en riktigt bra b-rulle, typ gammal ostig italiensk fantasy. Det är episkt, rätt så lökigt, men samtidigt vackert och fullkomligt oemotståndligt.
”As Seen in the Unseen” börjar en aning oinspirerande, men kommer igång, griper tag och jag finner mig själv faktiskt verkligen, verkligen tycka om den. Och så fortsätter det. Låt nummer fem, ”Ulvgjeld & Blodsodel” börjar med en nästan militärisk ton som sedan går över i något som känns litet som metal från åttiotalet när black metal först dök upp. Låten ändrar karaktär ett par gånger, men grundkänslan finns kvar. Den är omväxlande och, ja, vacker. Det är väldigt svårt att inte gilla det.
Skivan har medeltida strängar, stråkar, körer, growl, episka talspår. De får till och med sådant jag brukar hata att låta bra. Hur gör de?
Vad finns det egentligen att säga? Jag skulle kunna sitta här och försöka hitta synonymer till ”stämningsfullt” och ”episkt” och ”vackert” för att skriva litet om varenda låt på albumet, men faktum kvarstår:
Jag kommer att köpa den här skivan.
Band: Dimmu Borgir
Titel: ”Grand Serpent Rising”
Genre: Black Metal
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2026 – 05 – 22
Betyg: 8/10, men enligt vårt system:
