17 maj 1976 firade Norge sin 29:e nationaldag som lagstadgad helgdag, 162 år efter att grundlagen undertecknats. Samma dag besökte Frankrikes president USA, och USA:s utrikesminister Henry Kissinger meddelade att han tänkte avgå. Det var dessutom inbördeskrig i Libanon och en jordbävning i Italien.
Men det vi minns främst idag, 50 år senare, är att den i mitt tycke bästa skivan i musikhistorien släpptes: ”Rising” med Rainbow. Efter bandets debut med i princip hela Elf, kickade Ritchie Blackmore alla utom Ronnie James Dio för att sätta ihop sitt eget dream team. Nya medlemmar blev Cozy Powell, Jimmy Bain och Tony Carey. And the rest is history, som man säger.
Mina topp 3-band har alltid varit Thin Lizzy, UFO och AC/DC (enbart med Bon Scott, givetvis, jag är ju ingen fågelskådare som letar efter kråkor i nordöstra England). Men inte ens något av dessa tre band släppte något så fulländat som ”Rising”.
Redan när jag hörde introt till ”Tarot Woman” förstod jag att detta var next level. 33 minuter och 28 sekunder senare låg jag knockad som Lillen Eklund mot Frank Bruno, och mina skosulor är fortfarande öppna för reklam.
Albumet innehåller bara sex spår, men varför fylla på med mellanmjölk när det redan är fulländat? ”Tarot Woman” är det bästa öppningsspåret i historien, och efterföljande ”Run with the Wolf” är tuff som vargragg. ”Starstruck” svänger som Thomas O’Malley i ”The Aristocats”, och ”Do You Close Your Eyes” växte från en till början anomali till låt som i retrospektiv maxade skivans bredd.
Sedan slängde man på B-sidan… Jag har aldrig testat tyngre droger, men om jungfrufixen är så bra som Nikki Sixx beskrev den så måste den vara som att höra ”Stargazer” för första gången. Och när man låg där som Lillen drog ”A Light in the Black” igång. Alltså… får musik vara så här bra utan varningstext?
Jag njuter givetvis av att höra mästerverken med mina favoritband. Som exempelvis ”Black Rose”, ”Obsession” och ”Powerage” (och jag kan utan problem välja fyra andra likvärdiga plattor var med samtliga band), men här föll de samtliga på målsnöret mot Rainbows kompletta mästerverk.
Jag är tyvärr för ung för att ha fått uppleva denna ikoniska sättning live, men jag är oerhört glad att jag trots allt har fått se samtliga medlemmar live i andra sammanhang, med Rainbow (Blackmore), Dio (Dio och Bain), Whitesnake (Powell) och solo (Carey). De funkade givetvis utmärkt även där, men här blev de som Sovjets förstafemma i ”The Big Red Machine” under samma tidsepok.
Konstnären Ken Kelly har gjort flera noterbara skivomslag, som ”Destroyer” & ”Love Gun” med Kiss, och ”Fighting the World” & ”Kings of Metal” med Manowar. Men även han peakade med detta fantastiska konstverk. Faktiskt det enda i musikhistorien som jag har övervägt att tatuera (tänk ryggtatuering med klipporna på skulderbladen). Man ser verkligen redan på konvolutet hur vansinnigt bra detta måste låta.
Att det idag har gått 50 år sedan den släpptes känns galet, men att inget band sedan dess har toppat den är om möjligt än mer anmärkningsvärt. ”Rising” har sedan jag hörde den första gången varit den enda skivan jag har samlat på, och idag är jag stolt ägare till 19 ex (13 vinyler, två CD, två kassetter, en flexidisc och en 8-track). Och jag kommer givetvis att söka vidare på framtida skivmässor. Vem vet, plötsligt dyker det kanske upp en pressning från Guinea-Bissau?
Du är förmodligen inte lika frälst som jag, men ge ”Tarot Woman” en ny chans idag. Och framför allt ”Stargazer”. Och… äh, vad fan, ge den 33 minuter av ditt liv. De kommer garanterat att vara mer värdefulla än dina föregående 33 minuter. Tack för uppvisningen, Ritchie, Ronnie, Tony, Jimmy & Cozy. Ni fick mig att se musik i allmänhet och regnbågen i synnerhet i helt nya färger.
Av Tony Johansson