Profaned är ett stockholmsbaserat heavy/power metal-projekt som varit aktiva sedan år 2020 och består i dagsläget av två medlemmar, gitarristen/multi-instrumentalisten Henrik Wesström och sångaren Thomas Clifford. Båda två är även aktiva på annat håll, Henrik spelar annars i power metal-bandet Skjord och Thomas tycks vara en rätt så erfaren sångare som i vanliga fall sysslar med extremare stilar som black metal och death metal, han är med i bland annat i Abscession, Throne Of Heresy och Blood Of Serpents. Från 2022 till 2024 räknade Profaned även med kanadensiska gitarristen Sascha Samayoa (TanniT, Beyond Chaos etc.).
All musik med Profaned är självutgiven och det första man släppte var trespåriga EPn Surreal Existence. Därefter släppte man tre digitala singlar, två av dem var nya låtar, medan den tredje var en remastrad variant av en låt från Surreal Existence. Nu i år är Profaned redå att ta nästa steg och släppa en debutplatta. The Human Condition är den valda titeln och albumet släpps den fjortonde maj. Tänkte ta mig friheten att prata om albumet i fråga redan nu. Utifrån det jag hörde i äldre materialet can jag konstatera att även om Profaned huvudsakligen spelar klassisk heavy/power metal kan det finnas inslag av thrash metal och även doom metal. Hursomhelst, låt oss kommentera debutalbumets innehåll.
Värt att nämna är att de två digitala singlarna som släpptes tidigare som nya låtar finns med i albumet och en av dem råkar vara spår nummer ett, nämligen Majestic som släpptes så tidigt som 2023. Låten inleder med ett lagom episkt intro på stråkar och en kyrkklocka i bakgrunden, därefter går det över till det som kallas ett typexempel på gammal hederlig tysk melodisk power metal, ganska likt Helloween. Låten har ett rätt högt tempo och en rätt genomsnittlig och förutsägbar struktur, men den är ändå välgjord och ett bevis på att det krävs ibland inte mycket för att få till en bra låt. Ska jag vara lite petig så tycker jag sången saknar lite styrka och inlevelse, men det är bara en liten detalj som man lätt kan se över.
Näst på tur har den andra låten som tidigare släppts som singel, alltså Father Of Whoe. Den släpptes runt 2024 och räknar med Tina Gunnarsson i Hexed med som gästsångerska. Tempomässigt är Father Of Whoe rätt lik Majestic, fast med en betydligt mörkare atmosfär. Gunnarssons insatser är rätt lyckade och det finns även lite partier med growl i låten som gör den genast intressantare. Riktigt bra låt, men jag hade gärna uppskattat att man byggde vidare på den då den kändes lite för kort. End Of Eden är låt nummer tre och man får lite Powerwolf-vibbar av introt på orgel och gitarr. Atmosfären är återigen mörk och i kombination med det långsammare tempot samt tyngre riff blir ljudlandskapet dystert, låter heter ju End Of Eden av en anledning och med det sagt kan jag konstatera att även den är bra.
På plats fyra har vi The Demon Calls som också har en mörk och dyster atmosfär, samt ett rätt långsamt tempo och tyvärr är den väldigt lik den förra. Då finns det en väldigt stor risk att den faller i glömska, vilket är rätt synd då den är trots allt välgjord likt de tre tidigare låtarna. Därefter kommer titelspåret, som känns mer bestämd och aggressiv, men samtidigt episk och smått hoppfull. Denna är definitivt värd att uppmärksamma som en höjdpunkt då strukturen är intressant och refrängen är väldigt lyckad. Riktigt bra.
Därefter kommer The Question som i början kan kännas som en genomsnittlig halvballad men tar en oförutsägbar vändning mot slutet och blir därför intressant. Dorian Gray lutar lite åt symphonic power metal-hållet och påminner lite om Dragonland, detta är ytterligare en höjdpunkt värd att uppmärksamma om då den har många intressanta moment och den lagom katchiga refrängen kan bli svår att glömma bort. Kan tyvärr inte säga samma sak om Cynosures, ingen rakt av dålig låt men på det stora hela känns den lite för genomsnittlig och enformig i sångmelodierna. Through The Veils Of Death låter rätt lovande med sitt fade-in intro på bas och senare gitarrmelodier, därefter känns den inte särskilt märkvärdig men ju längre in man kommer i låten desto mer växer den. Ett värdigt slut på albumet i min mening. Uppskattade verkligen att man la till mer partier med growl där och hade gärna velat höra lite mer av det i övriga låtarna.
Till en början kan jag konstatera att ljud och produktionsmässigt låter det väldigt bra för att vara självutgivet material, till och med bättre än några album som släppts via stora skivbolag som Napalm eller Century Media. I överlag tycker jag att The Human Condition är ett ganska lyckat debutalbum värt att rekommendera. Det finns några brister lite här och där och som jag sa tidigare hade jag gärna velat ha lite mer styrka i sången, men jag diggade det jag hörde ganska skarpt och är villig att ge det här albumet ett högt betyg. Nu är det fortfarande ungefär fyra dagar kvar till releasen, men gillar du power metal tycker jag definitivt att du går in och lyssnar på det som redan finns ute på streamingplattformar och gärna följer Profaned på sociala medier. Du har anledning att se fram emot kommande release.
Band: Profaned.
Titel: The Human Condition.
Genre: Melodic heavy/power metal.
Skivbolag: Självutgiven.
Releasedatum: 14 maj 2026.
Lucas LMZ Zimmermann.