Foto: Jenny Lund
Thundermother är högaktuella med nya plattan Live’n’Alive och det känns som att det här kommer bli sommarens liveplatta! Ösigt rått och jäkligt bra tycker Pauline och tar såklart tag i sångerskan Linnéa för ett snack!
Pauline:
Hur mysko är det inte att göra en liveplatta när man är van att spela in låtar i studio och bygga fram allt? Här är det plötsligt inspelat och klart.
Linnéa:
Det är svinmysko. Det är en helt annan process. Först ska man välja ut vilka låtar som ska med, och vi ville göra det så lite editerat som möjligt – försöka låta som det faktiskt låter.
Det blir ett jäkla meck att hitta versioner där en låt är konsekvent bra. När man kör så rått som vi gör händer det alltid något – någon sticker iväg, jag skriker åt helvete… Det finns låtar på plattan där jag tänkt “men gud, ska vi verkligen ta med det där?”, men helheten är så bra att man får tåla att det låter lite kackigt på ett ställe.
Pauline:
Men energin i videorna är ju helt enorm. Jag hoppas folk inte bara lyssnar på skivan utan också ser videorna, för det blir verkligen en helhet.
Linnéa:
Vad kul att du säger det. Det är svårt att veta själv om den där känslan tränger igenom, så det gör mig glad.
Pauline:
Planerade ni alltid att göra ett livealbum?
Linnéa:
Vi hade snackat om det länge. Jag älskar själv liveskivor och har alltid tänkt att vi borde göra en. Idén växte fram under åren och så kändes det plötsligt som rätt läge. Vi spelade in i princip alla gig på turnén och tänkte: nu kör vi.
Pauline:
Hur jobbar ni med låtarna då, kör ni replokal?
Linnéa:
Ja, absolut. När det gäller låtskrivandet kan det vara lite mer att vi skickar saker fram och tillbaka, men just nu ses jag, Filippa och vår producent och skriver tillsammans. Sen går vi till replokalen och repar allt med bandet. Vi ska faktiskt repa imorgon, för vi ska in i studio och då måste vi kunna skiten. Det är lite livspussel-kaos ibland, med barn och allt vad det innebär, men vi får det att funka.Och det är jävligt kul. Det finns alltid ett litet motstånd innan — “fan, nu måste man åka dit…” — men så fort man står där är det ju svinkul.
Det där går liksom inte riktigt att ersätta digitalt.
Pauline:
Ni har ju varit ute och lirat konstant. Hur orkar man?
Linnéa:
Livsenergin kommer ju därifrån! Vissa ser turnerande som ett nödvändigt ont, men jag älskar det. Jag älskar att gigga. Jag orkar ända in i kaklet.
Pauline:
Jag upplever att det hänt mycket de senaste tio åren – det känns mer självklart med kvinnor på rockscener idag.
Linnéa:
Det har du säkert rätt i. Jag är dålig på att hålla koll på zeitgeisten, men om det är så, då kanske motståndet faktiskt gav resultat. Arrangörer och band plöjde igenom det.
Pauline:
Ja, och nu ser man ju yngre generationer som Scarlet bli förebilder för barn.
Linnéa:
Mina ungar var Scarlet på Halloween! Det är ju fantastiskt. Jag ser bara fördelar med fler kvinnor i rocken. Jag kan inte ens förstå vad motargumentet skulle vara.
Pauline:
Men nu när ni gjort en liveplatta måste ni väl ta den live?
Linnéa:
(skrattar) Ja, du tänker så! Det finns ju något i det. Men jag ser den mer som ett dokument från den här eran. Vi har ingen renodlad liveplatteturné planerad, men vi gör massa festivaler i sommar.
Och där får man ju uppa gamet – större scener, tightare set, kanske lite eld…
Pauline:
Vad är en rockshow utan pyro?
Linnéa:
Exakt! Det adderar en flavor som är jävligt nice.
Pauline:
Vad ser du mest fram emot i sommar?
Linnéa:
Wacken, definitivt. Jag spelade där med Therion för exakt tio år sedan, så det blir speciellt.
Och sen ska vi öppna för Judas Priest i Tyskland. När vi fick frågan fick jag rysningar.
Pauline:
Herregud!!
Linnéa:
Jag är stort Priest-fan. Bara tanken på att kanske få säga:
Hello Mister Halford, thank you for everything…
Pauline:
Han verkar ju kunna vara både stenhård och världens gulligaste kattfarbror.
Linnéa:
Han får gärna komma hem till mig på julafton. Han behöver inte ens vara tomten, han kan bara vara där.
Pauline:
Vilka har varit dina stora inspirationer?
Linnéa:
Kiss, hundra procent. Jag är uppväxt med det hemma.
Men sen kom Spice Girls och man insåg att man kunde vara ett gäng tjejer som gjorde roliga grejer tillsammans.
Och sångmässigt måste jag säga Chaka Khan. När man försökte härma alla manliga rocksångare kände jag alltid att det låg fel i rösten. Men när jag hörde Chaka Khan fattade jag – aha, så kan man göra. Och sen applicera det på hårdrock.
Pauline:
Om Chaka Khan gjorde en hårdrocksplatta…
Linnéa:
Då hade jag gråtit.
Pauline:
När man ser er live känns det nästan punkigt mellan er – som att kemin är självklar. Var den det direkt?
Linnéa:
Faktiskt, ja. Vi gjorde ett hemligt gig på Bankers i Stockholm innan första riktiga spelningen, under namnet Mutherf**ers*. Det var magiskt. Det var instant chemistry och den finns kvar. Visst pratar vi om scenpositioner och sånt, men själva kemin har vi aldrig behövt jobba fram.
Pauline:
Det är inspirerande att ni inte gett upp i en tid när många menat att det inte går att leva på musik längre.
Linnéa:
Det finns ju inget annat alternativ! Sen vet jag att jag har haft tur så där måste jag ge cred till Filippa också. Det är hon som drivit det hela tiden. Och jag vill vara ärlig med något som jag tycker många i den här positionen gärna suddar ut.
Jag vet att jag är bra på att sjunga och att jag är bra på scen — det tänker jag inte ta udden av. Men jag har också glidit räkmacka ibland. Min farsa är rocksångare. Jag har fått kontakter gratis sedan jag var barn, lärt känna folk tidigt och fått mycket med mig utan att behöva kämpa för varje dörr som öppnats. Jag hade inte varit där jag är idag utan den turen. Och jag har inte ens alltid haft det där extrema drivet heller, jag har haft människor runt omkring mig som hjälpt till att driva mig framåt. Det är viktigt för mig att säga, för det glöms ofta bort.
Många sitter på privilegierade positioner och låtsas som att allt bara handlat om ren meritokrati, men det gör det inte. Var man är född, vilka föräldrar man har, om det finns gratis replokaler på skolan, musiklinje på gymnasiet eller ens en scen i ens hemstad — allt det spelar roll. Det har faktiskt väckt något i mig, att fundera på hur jag skulle kunna hjälpa folk som inte kommer från de förutsättningarna. Jag vet inte ännu hur, men jag vill göra något.
Pauline:
Och det är ju snyggt — då har du redan sått ett frö i dig själv. För väldigt ofta handlar det ju om tur och kontakter också.
Linnéa:
Ja, du kan vara världens bästa musiker, men är du inte på rätt plats vid rätt tillfälle kan det ändå inte hända något.
Sen måste man ju också ta sig dit. Man måste köpa lotten för att vinna på lotto.
Pauline:
Ni skriver nytt också?
Linnéa:
Ja.
Pauline:
Tidsplan?
Linnéa:
Jag tror jag får säga 2027… och om jag får skäll för det får de slå mig på fingrarna sen.