När jag växte upp hemma på bondgården hade min far som bland annat odlade rotfrukter en stor klisterlapp sittandes bak på trucken. ”En miljon kaniner kan inte ha fel. Ät mer morötter” stod det på den. Konstigt nog kom just denna oneliner upp i mitt huvud under gårdagskvällen efter att ha sett AC/DC på Ullevi för tredje gången. 64014 hårdrockare på Ullevi kan inte ha fel. Lyssna mer på AC/DC!
Ja ni ser siffran. 64014. Det var egentligen faktiskt 64015 personer på plats där jag var den där sista femtonde personen. Och jag var nog lite ensam i mitt tyckande vilket gör att jag placerar mig utanför ett sådant statement. För AC/DC 2025 live var för mig med endast en orginalmedlem faktiskt lite passé. Missförstå mig rätt det var absolut inget fel på musikerna. Angus lirar fortfarande brallorna av de flesta. Och hans brorson Stevie Young visar att släkten är värst med att imponera storligen på sin rytmgitarr. Tillsammans är de stentighta och bjuder på ett oerhört gung. Jag tycker också att trummisen Matt Laug gör ett helt otroligt jobb bakom trummorna. Hade inte koll på honom men efter att ha blivit så imponerad av hans spel var jag tvungen att göra en liten check och blir inte förvånad när jag ser att han tidigare spelat med bland annat Alice Cooper och Slash’s Snakepit. Chris Chaney på bas gör också ett storartat jobb utan att egentligen märkas så mycket. Även han har en imponerande track record med bland annat två album med Jane’s Addiction. Här sköter han sig iallafall förtjänstfullt.
Ytterligare en som inte är en orginalmedlem men som ändå tjänstgjort i över 45 år är Brian Johnson. Så egentligen är han en del av vad AC/DC dna består av även om han under alla år delat publiken i två delar. En Brian på humör fylld av energi och bus i blicken har förgyllt många live framträdanden för mig. Men när rösten och ljudet sviker honom har han även fått mig att tycka att de stora dagarna nog var över. I går fick vi båda delarna. För han bjuder på energi minst sagt och att karln närmar sig åttio kan man inte tro när han skuttar omkring på scenen. Han bjuder på oneliners och verkar ha roligare än någonsin där uppe på scenen. Tyvärr trots stora ansträngningar märker man dock hans ålder när det kommer till sången. Det finns inte mycket kraft kvar i de där lungorna. Ljudet på Ullevi har alltid varit speciellt och jag prövade att ställa mig på lite olika ställen för att försöka höra skillnaden och även om jag inte kom allra längst fram på något sätt så märktes ändå en skillnad. Men inte tillräcklig även om han i sina bästa stunder ändå gör en habil insats. Verserna slarvas visserligen bort för det mesta men med lite hjälp från sina bandkanrater och ett helt Ullevi som kan varenda textad sätter han ändå det viktigaste nämligen refrängerna.
Publiken ja de är verkligen med på noterna. Även om det blir lite tyst i låtar som ”Demon Fire” samt ”Shot In The Dark”. Senaste albumet är visserligen helt okej och naturligtvis är det kul att de luftar några spår men såhär för kanske allra sista gången för många kanske en klassiker eller två ändå hade fungerat bättre. För även om låtar som ”Dog Eat Dog” och ”Have A Drink On Me” och mer moderna ”Stiff Upper Lip” kanske inte välter några kiosker får de de gamla fansen här verkligen visa att de varit med på hela resan. Det stampas med fötter och spelas luftgitarr som om morgondagen aldrig skulle komma.
Men kvällens stora paradnummer är givetvis de stora hitsen. Och vi får trots allt en sista gång lyssna till de flesta av dem. Back In Black, Thunderstruck, If You Want Blood, Hells Bells och givetvis For Those About To Rock (We Salute You) för att bara nämna några. Och här spelar det egentligen ingen roll att Brians röst försvinner i ljudmixen. För publiken tar vid där hans röst sviker och allsången bara i t.ex High Voltage genererar nog med ström för att driva både ljud och ljus utan hjälp från Göteborg Energi. Ullevi må vara en sångares mardröm men har istället alltid bjudit på magiska stunder där publikens engagemang och puls förvandlat kvällarna till oförglömliga upplevelser. Så även i kväll.
Man ska alltid sova på saken innan man tar stora beslut sa en gång en vis fotbollstränare ifrån Värmland när han skulle förklara sina stora framgångar. När jag åkte hemåt i natten var jag ganska skeptisk till min upplevelse. Sången, bristen på produktion (inte mycket hände på videoskärmarna i låtarna mer än bilder på musikerna och Brian) och en upplevd seghet mellan låtarna fick mig att hävda att 64014 personer visst kan ha fel. Så jäkla bra var det väl inte? Men med en god natts sömn och lite perspektiv får jag väl hålla med dem trots allt. De kanske inte skakade mig hela kvällen igenom och jag blev inte nedskjuten i flammor. Men jag måste ändå salutera såväl band som publik som var där för att rocka och med lite T.N.T, en drink på bandets bekostnad och energin från ett åsknedslag blev det iallafall inte en resa mot helvetet. Istället ett värdigt farväl och jag kan slutligen konstatera att ”If You Want Rock, You Got It.
Bäst: Angus Young! (även om han blev lite väl lång i sin stora stund gitarrsolot) Publiken det är något speciellt med Göteborg det bara är så. Bandet som visserligen inte är de gamla rävarna men som verkligen visar vilka duktiga musiker de är.
Sämst: Brian Johnson tyvärr för mig räcker det inte med energi och bus i blicken. Det blir både ett och två för många kraxanden till slut. Produktionen både Iron Maiden och Ghost har på sin senaste turné visat att det går att vidareutveckla ett framträdande med digitala hjälpmedel. Mellansnacket det var oftast helt tyst emellan låtarna och när väl Brian försökte bjuda på något hörde man ändå inte ett jota av vad han sa.
Betyg:
Av: Magnus Blomqvist
Omslagsfoto: Sören Augustsson