Mellan 1969 och 1973 släppte bandet Alice Cooper (som därefter blev soloartisten Alice Cooper) sju album, varav ”Love It to Death”, ”Killer”, School’s Out” och ”Billion Dollar Babies” idag räknas in bland 70-talets klassiska rockalbum, dit även Coopers första soloplatta ”Welcome to My Nightmare” räknas in.
52 år senare gör nu bandet Alice Cooper med herr Vincent Furnier själv, gitarristen Michael Bruce, trummisen Neal Smith och basisten Dennis Dunaway comeback, med vad de kallar för den naturliga uppföljaren till ”Billion Dollar Babies” istället för floppen ”Muscle of Love” som innebar slutet för bandet. Som ersättare till framlidne originalgitarristen Glen Buxton har Gyasi Heus kallats in.
Så hur låter det? Jag kan säga direkt att resultatet är aningen ojämnt, men tillsammans med bandets gamle demonproducent och låtskrivare Bob Ezrin har de de onekligen lyckats återskapa bandets klassiska 70-talssound och känsla. Och det är välkomnande, jag föredrar helt klart old school-Alice framför hans 80- och 90-tal som soloartist med plattor som ”Trash” och Hey Stoopid”.
Öppningsspåret och första singeln ”Black Mamba” är släpande och smått psykedelisk. Den är cool, men blir i längden lite väl såsig. I efterföljande ”Wild Ones” släpper dock bandet på bromspedalen och visar upp ett förvånansvärt piggt och bra driv.
Coola och fränt riffiga ”Up All Night” blåser dig tillbaka till en skitig klubb i Detroit 1972, och tuffa ”Kill the Flies” är verkligen klassisk Alice Cooper, medans ”One Night Stand” byter riktning på nytt och bjuder på en fläkt av Lou Reed och Iggy Pop.
”Blood on the Sun” är en mer progressiv och lite ryckig utsvävning som jag har lite svårt att fastna för, men det instrumentala mellanpartiet är oerhört snyggt och spårets solklara höjdpunkt. Småpunkiga ”Crap Thats Gets in the Way of Your Dreams” är back to basics på ett befriande sätt, och en låt som The Hives skulle offra en svartvit kostym för.
I ”Famous Face” är Iggy Pops tufft skitiga attityd tillbaka, och därefter går bandet på knock i ”Money Screams”. Föreställ dig Ramones, Kiss, Cheap Trick och The Cars i en klassisk Alice Cooper-förpackning. Jag behöver nog inte säga att det är ett lyckopiller som det är omöjligt att inte dra upp volymen till.
Men säg den glädje som varar. ”What a Syd” lämnar istället lyckoruset vid dörren till en dekadent jazzsylta. Jag misstänker att många kan tycka att den är rätt cool, men det är inte min kopp te. Samma sak med efterföljande ”Intergalactic Vagabond Blues” som drar åt rockabilly. Tack men nej tack.
De tuffar dock till sig i ”What Happened to You”, som är rak rock’n’roll med attityd och klassiska Alice Cooper-vibbar, och det är coolt att det här finns ett parti med gamle gitarristen Glen Buxton. Det som drar ned betyget är pianot. Piano i rockmusik har aldrig varit min fäbless, med undantag för Danny Peyronel i UFO och Dennis DeYoung i Styx.
Instrumentvalet går ännu mer söderut när Alice plockar fram munspelet i utfyllnadspåret ”I Ain’t Done Wrong”, det är nog bara dragspel som låter värre i mina öron… Desto snyggare avslutas plattan med Buxton-tillägnade ”See You on the Other Side” som andas ”Only Women Bleed”. På LP-utgåvan finns två bonusspår, men de kan vi snabbt glömma.
Helhetsmässigt är det som sagt spretigt. Här finns fyra spår av högsta klass och tre spår som jag inte kommer att lyssna på igen. Däremellan bjuds det på stabil Alice Cooper-rock av gammalt ädelt snitt. Jag hoppas att de håller ihop för ännu ett album, för det finns fortfarande stor potential i denna 70 plus-kvartett.
Artist: Alice Cooper
Titel: The Revenge of Alice Cooper
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Money Screams
Skivbolag: EarMusic
Releasedatum: 2025-07-25
Av Tony Johansson