Egentligen är väl det här med recensioner ganska enkelt? Jag menar vi kan väl bara stapla upp det väsentliga?
- Hur många spår? 10
- Är det någon filler? Nej
- All killers alltså? Ja
- Är det metal då? Fan…
Japp. Där klämmer skon. Och den klämmer hårt! Otaliga är de kommentarer om Ghost där metalheads vill påpeka att nähädu. Ghost är fjantig pop och inget för oss hårdingar. Eller att de var coola men nu sålt ut sig för att få speltid på radion. Trots detta fortsätter Tobias boka större och större arenor och folket kommer och fyller stället till bristningsgränsen. Vi vet också nu eftersom den här recensionen kommer några dagar efter albumsläppet att det ligger etta i 17 länder på iTunes. Så nånting gör han rätt den gode Tobias. Jag tänkte ge er en idé om vad.
Peacefield öppnar upp albumet med en barnkör. Enligt Tobias är låten en sång om hopp som ska lyfta upp humöret hos lyssnaren eftersom mörkare teman väntar längre fram. En perfekt albumöppnare där den Journey inspirerade refrängen genast får den kunnige lyssnarens uppmärksamhet. Ett otroligt smart val som gör att Tobias får med sig lyssnaren redan från start. Man känner sig trygg och hemma och avsaknaden av en riktig dräpar refräng gör att man känner sig lite lagom uppvärmd inför fortsättningen.
Och pang boom där kommer startskottet på allvar! ”Lachryma” med sitt modernare Stranger Things keyboard intro får dig att inse att något lurt är på gång. Trots varningen så smäller trummor och ett riktigt klassiskt riff dig rakt på hakan och nu vaknar även den mest misstrogne gamla Opus fanatikern till liv. Men Tobias låter även de nyare fansen stiga ombord med en refräng Def Leppard inte hade skämts för någonstans kring början av nittiotalet.
Nu när alla är vakna och med på resan kommer så albumets riktiga hit ”Satanized”. En låt om kärlek om du frågar Tobias men alla fans vill nog hävda någonting annat. Strunt samma det är helt enkelt en låt gjord enbart för att fastna i hjärnbarken. Allsången på konserterna måste vara magisk för här finns hooks så det räcker och blir över till alla. Dessutom ett riktigt skönt gitarrsolo. Inget att klaga på alltså.
Klaga var dock något många gjorde när de fick reda på att mobiler var förbjudna på den kommande turnén. Men som vanligt kommer Tobias förberedd och denna gången ger han oss en sång titulerad ”Guiding Lights” som hade varit gjuten på vilken Absolute Power Ballads” som helst i början på nittiotalet. Så har du biljetter till kommande konserter spring förbi affären på hörnet först. 2025 is maybe the comeback of the tändare. Ni som vet ni vet.
De Profundis Borealis är en titel inspirerad från ett klassiskt brev Oscar Wilde skrev medan han satt i fängelse. Inledningen betyder ”från abyssen” och det tillagda ordet från Tobias är ett ord för ”norra”. Så från den norra abyssen alltså och är skriven utifrån perspektivet av ånger. Här finns antydningar till hederliga Opus med ett elakt riff och en bestämd rytm. Men refrängen är mer klassisk 80 tals rock. Låten är helt omöjlig att inte digga med i och är nog redan mångas favorit.
Cenotaph är egentligen en låt som handlar lite mer generellt om när en älskad person dör. Men med textrader som
Wherever I go
You’re always there
Riding next to me
känns det som att låten nog mer är riktad som en hyllning till Tobias äldre bror som så tragiskt gick bort 2010. Låten bär spår av Queen och är nog given att spelas live inom kort. Trots avsaknaden av en riktig killer refräng finns här otroligt mycket annat att njuta av. Bland annat ett helt magiskt solo.
Missilia Amori som är en finare titel till refrängens Love Rockets hade utan tvekan platsat på valfritt Kiss album från 80-talet. Väldigt enkel i såväl text som musik. Men ibland behöver det inte vara komplicerat eller 7 minuter långt. Det fungerar helt enkelt bara helt naket (hihi). Och om traditionen kvarstår kanske vi ser Paul Stanley dyka upp i ett kommande chapter från The Clergy…
Marks Of The Evil One följer dock inte skivans tema om känslor. Istället är det nog Tobias som tittar ut över världen och ger sin analys på sitt alldeles egna sätt. Om man tittar på albumomslaget är det ju två bilder vilket nog symboliserar både en invändig och en utvändig titt på saker och ting. Om Gunde hade varit recensent hade han nog utbrustit sitt klassiska ”STÅPÄLS!”. Själv har jag inte några superlativ till hands som räcker på långa vägar. Inte bara albumets bästa spår utan nog även den bästa låt Tobias har skrivit sedan Square Hammer. Då förstår ni nog.
Umbra är enligt en intervju med Tobias ”a song about banging”. För det är något som de flesta uppskattar lägger han till lite fint. För min del gillar jag låten lika mycket som det först nämnda. Till och med så mycket att jag inte vet vad som egentligen är bäst. För vad är egentligen bäst en orgasm eller en eargasm? Svara ärligt nu …
Excelsis avslutar ett helt fantastiskt album precis efter klimax. För det var lite så han tänkte faktiskt. Som eftertexterna till en långfilm. Låten kanske inte är lika deppig som Life Eternal men den får dig att tänka till med rader som
Everybody leaves one day
I know it hurts
Everybody goes away
You will, too, I will, too
Och skulle jag gå bort nu så skulle jag iallafall göra det med ett leende på läpparna. För så bra är det här albumet. Jag bryr mig inte om att skon klämmer helt enkelt. De tre första albumen må vara ursprunget men Ghost är i dag något helt annat. Något helt eget som inte är rädd för att visa sitt ursprung men samtidigt gör det på ett nytt och modernt sätt. Dubbelt upp. Dels till sin egen katalog men även till 70,80 och 90 talets giganter. Det spelar ingen roll om de heter Queen, Journey, Kiss, Def Leppard eller Alice Cooper. Tobias behandlar deras sound på ett så respektabelt sätt och hittar sin egen touch som får dig att njuta med alla sinnen.
Debatten må kanske aldrig ta slut. Men en recension måste på något sätt alltid gå i mål. Även om jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och berätta om detta mästerverk är det nu upp till dig. Är du villig att vandra i Tobias fotspår även om skon klämmer? Ja då ses vi i Linköping eller Sandviken om mindre än en månad redo att skjuta kärleksraketer tillsammans!
Till sist: Ett stort shotout till Max, Fredrik Salem och Vincent. I take a bow.
Betyg:
Av. Magnus Blomqvist