VNTER är på gång med en EP som släpps på fredag den 22 mars! Det här tycker jag är skitkul då jag verkligen uppskattade den förra plattan så jag högg tag i Andy och vi snackade om hur livet var, är och hur det ser ut framåt!
Hej Andy! Läget?
Det är bra!
Gott att höra! Nu var det väl ändå ganska länge sedan som VNTER, egentligen gjorde något riktigt på det här sättet?
Verkligen, alltså vi startade ju 2017 i spillrorna från ett gammalt band som hette White Limo. Och då kände jag att jag inte var klar med musiken. Du vet, man har någonting inom sig som bara måste få komma ut.
Jag vet inte hur det blir. Jag vet inte med vem, men det behöver få lufta sig, liksom. Så i början så var det ju ett ständigt band eller medlems sökande vilket alltid är svinjobbigt, tycker jag. Jag tycker det är så smärtsamt att söka medlemmar. Ok, kommer vi att funka? Hur är kemin? Spelar vi bra tillsammans, kan du ens spela? Du vet, kan JAG ens spela fortfarande?
Och sen så. Ja, man snabbspolar fram till tjugo tjugo. Där allting bara förlöstes från min sida, där min pappa gick bort, jag blev sparkad från jobbet och min fru, exfru tog vårt barn och lämnade mig. I det så så skalade jag bort allting som jag gjorde. Min podcast White Limo Rocks den la jag ner också. Den var ju super framgångsrik i mångas ögon. Och även i mina då såklart. Jag hade ju supermycket lyssnare och jag hade ju med världens största artister. Dregen och Amon Amarth och jag satt ju i Sabbaths turnébuss och det var ju superhärligt liksom. Var ju superfint. Och musiken också kände jag bara att jag kan inte, jag kan inte fortsätta. För det finns ingen glädje kvar.
Nu behöver jag bygga upp mig själv från grunden för att inse vem jag är och vad jag vill. Och det tog 2 år. Och det är fortfarande inte färdigt. Jag tänker mig att man alltid är i en process, att vara så här. Vad är det jag vill nu och hur behöver jag uttrycka det? Och sen, så känner man sig inte alltid klar, men det finns ju en tanke. Vad kommer andra människor att tycka om mig nu? Och hur ska jag presentera det här så att det ser bäst ut? Men jag har kommit till ett ställe där jag bara fuck it. Det får bli som det blir så länge jag får uttrycka det jag vill så kommer det bli bra liksom och ha total tillit till att det kommer bli bra också. Innan allting som hände så var jag jätte kontrollerande. Och även i musik i mitt band. Jag skulle kontrollera varenda låt, hur och vem som spelade och hur de spelade när och du vet. Och vart vi skulle spela och med vem vi skulle prata och så där. Ja, det är ju det vi pratar om. Det är ju bara så här, åh, gud. Orkar jag?
Och jag tror att det är så för väldigt många att man vill kontrollera och manipulera sitt liv. Men i alla fall! År tjugo tjugo kom det och allt det här hände. Jag valde att ta ett steg tillbaka. Jag flyttade ut i skogen. La i stort sett ner musiken, bandet fick vara på is. Jag sa till kvarvarande medlemmar som var kvar att, och det här är kanske inte speciellt snällt, men det här behöver vara ett projekt och ni får gärna vara med, men ni är inte medlemmar. För ska jag kunna må bra i musik igen så behöver det vara på mina villkor. Jag orkar inte som det är just nu, att anpassa mig efter, Ok, du kan inte repa då eller ska vi repa då? Och då hade vi ingen trummis heller. Och då låg du på mig att hitta en och jag kände bara jag orkar inte. Jag orkade fan inte. Men efter att min pappa hade dött tjugo tjugo så hamnade jag i någon slags kreativ bubbla där jag skrev 20 låtar, 20 demos. Det var någon slags sorg och någon slags smärta som ville komma ut och jag behövde få uppleva det så då grät jag när jag skrev. Jag satt och grät. Jag sjöng liksom in dem och jag grät när jag sjöng in pre production. Jag grät i studion när vi spelade in plattan. Så det var ju en del av mitt sorgearbete och jag visste inte riktigt varför jag skulle spela in de här 20 låtarna. Som blev den andra skivan då som jag gjorde.
Men det kändes något stark inom mig fortfarande så här “det här ska du göra. Du behöver inte veta varför just nu, du ska bara göra den.” Och så bara, då får jag väl göra det då, men jag hade inga medlemmar. Och jag fick finansiera allting själv och då fick det vara så. Så jag ringde mina kompisar. Jag ringde han som spelade bas i White Limo på förra skivan och frågade vill du spela på den här skivan? Han bara ja jättegärna! Och så frågar jag Micke i studion Soundport recordings eller Soundport studios i Ulricehamn om han ville vara med och spela på skivan och om han ville spela in den framförallt han sa ja, och då sa han så här, men du jag har en trummis här som kanske kan passa? Jag bara ok. Han heter Jonas och så skickar vi det till Jonas och han bara, ja ja, jag gör det här och sen så gick det några veckor och jag tänkte liksom inte på det. Bara ”ska vi inte spela in?” och så hör Micke av sig och bara ”Du, trummorna är klara nu” jag bara, Va? OK, ja, jättebra.
Och så lyssnar jag på dem och så lät det ju svinbra verkligen. Så det var ju helt otroligt och sedan bokade vi några till dagar i studion där jag kom ner och la gitarr och sjöng, Micke la gitarr alltså allting hände så spontant liksom allting var bara tydligt. Så det bara flödade. Oliver på bas kom ner och spelade sina slingor och allting bara stämde och det blev liksom andra plattan. Det blev ingen marknadsföring. Jag vet att du skrev om den, vilket jag är otroligt tacksam över, så tack snälla. Men ingenting mer. Jag visste bara att den behövde se dagens ljus och det fick den göra just då. Och ända sen då så är det glädjen i musiken, glädjen jag har i att skapa musiken som betyder någonting. Utgången, framgången är liksom skitsamma för enligt mig så är du framgångsrik när du gör någonting som du älskar att göra. Helt enkelt.
Men så gick ett år till. Till tjugo tjugotre och typ i december, kände jag bara att jag måste spela i band igen. Och då sökte jag medlemmar och då hittade jag Oliver som spelade bas på förra plattan och frågade om han ville vara med. Han sa ja, såklart vill jag vara med. Och vi hittade Alex på trummor. Vi hade en annan trummis innan som också var jätteduktig och så hörde Alex av sig dagen innan han skulle göra audition. Vi får testa nästa vecka sa vi och så bara känns det så rätt liksom, samma energi och du vet bra människa och vi kunde skratta och skoja tillsammans och det bara flöt lätt och Richard får spela gitarr och så var det bara helt smooth liksom. Så enkelt. Och sen dess då så bestämde jag mig. Vi skulle göra en skiva som vi har gjort nu. En EP, 5 låtar. Den är inspelad och klar och vi har släppt 3 singlar fram tills idag. EPn kommer den 22 mars om 2 veckor tror jag.
Det är faktiskt en vecka!
Oh God! Haha!
Vi har ett tyskt promotionbolag som gör PR åt oss. Vilket är väldigt spännande. Jag tänkte att vi skulle gå lite utanför boxen och inte bara vara i Sverige. Vi har gjort det så många gånger. Och att söka oss lite mer ut i Europa och det har vi gjort nu och här.
Alltså, det är ju helt fantastiskt ändå att liksom gå från en djup sorg och förlora så mycket och ändå skapa någonting ur det och sedan våga ta den där pausen. Du har gjort allt det här jättestora. Och så bara ändå så, Nej, men jag släpper det, för jag behöver det. Det är så modigt.
Jätte modigt skulle jag väl säga, men också jag hade inget val. Jag visste att om jag skulle fortsätta nu så hade det bara lett till mer ilska. Jag var väldigt arg på den tiden. Och det är härlett tillbaka till min barndom att jag inte fick kärlek på det sättet som jag behövde. Och det gjorde också att jag sökte mig till prestationer, så som min podd och bandet. Crossfit Coach och personlig tränare för att folk skulle se mig och uppmärksamma mig för att älska mig liksom. Men i det här så kom jag på då att det finns ingen annan som kommer att älska mig det finns ingen som kommer rädda mig och se mig och ta hem mig och vagga mig. Det måste jag själv göra. Och då betyder det att jag behöver ta sjukt obekväma beslut och i det här fallet var det så att jag behövde ta en lång, lång paus. Utan att veta utgången på den pausen och liksom acceptera att om bandet är över så är det över. Kommer bandet fortsätta så kommer det fortsätta oavsett vilket så är det. Liksom det är lugnt.
Och jag tror att det är en väldigt fin approach på livet, liksom i stort för annars så kommer det sluta med att du manipulerar dina resultat genom att ständigt kontrollera utgången på det och när du gör det så kommer det alltid hålla fast vid någonting som inte stämmer. Du kommer alltid leva i en framtid och alltid vara olycklig för att det måste vara på ett visst sätt och du måste göra det på ett visst sätt och så glömmer man bort att vi är här. Vi är just här, och nu sitter du och jag och har ett bra samtal liksom! Eller mest en monolog. Jag pratar ju väldigt mycket haha!
Men det är ju faktiskt perfekt. Det är ju så det ska vara när man intervjuar någon. Det är inte jag som ska prata. Det är ju du!
Haha! Alltså ja.
Men nu på den här EPn då, förra gången så skrev du ju ur sorgen. Vart har det här kommit ifrån då? Vad är det? Vad inuti dig är det som har byggt upp den här EPn?
Ja, men det är ju mer en medvetenhet, en mer liksom mer pepp. Det är många som säger att den här EPn är mycket mörkare än det andra. Jag vet inte om jag håller med riktigt. Och sen har jag inte skrivit hela heller, vilket är väldigt skönt. Innan dess har jag har haft väldigt mycket järnhand i att så här det ska vara, på mitt sätt och mina låtar, men nu så sa jag kom med förslag! Bidra gärna, är det bra så är det bra. Är det dåligt så är det dåligt, tycker vi alla att det är bra så kör vi liksom, men tycker vi alla att det är dåligt så kör vi inte. Det får vara en öppenhet i det, men samtidigt behöver vi också att någon tar på sig en roll där man leder bandet framåt. Men också vara medveten om att den rollen stöds av resterande medlemmar. Så man är inte ensam i ett band. Absolut inte. Det är ett samspel och det kan komma så sjukt fina saker ur det samspelet om man bara litar på resten av människorna. Det är ju helt otroligt. Texterna skriver jag själv. Jag älskar att skriva. Jag älskar att skriva överlag. Jag har skrivit 2 böcker till exempel, det är helt fantastiskt. Och jag skriver mycket texter och lägger ut på Instagram och så där så jag tycker om att laborera med ord och sätta känslor på ord och få ut det i låtar så det passar fraseringar och så här leka med det för just nu är musik lek för mig. Du vet, jag kommer ihåg när vi gick i… Jag vet inte vad det var i förskolan kanske? Vi hade ett band där vi hade pannband på oss, vi hade gitarr och tennisrack och vi lekte med det. Vi satte på Heavens on fire med Kiss och bara ja, du vet, det var ju bara lek.
Och jag tror att det är så man kommer längst om det inte är så resultat drivet. Och pressat till ett resultat där man behöver få en viss utgång. Är det så finns det ingen lek. Då är det mest bara kontrollerat och ansträngt. Jag tror att om man anammar sitt inre barn och sin inre lekfullhet då kan du gå hur långt som helst och då kan du göra vad som helst för du är inte bunden till någonting, det är bara du själv som binder fast dig till dig. Tankar om den du tror att du behöver vara för att visa upp dig för någon som inte ens bryr sig?
Jo, men det där blir så tydligt när man går på konserter, för det finns ju band som när du lyssnar på en skiva så är de inte särskilt intressanta. Men när du ser dem live och de har så fruktansvärt kul på scenen, då blir de plötsligt jättebra. Det är klassiskt.
Den energin, den smittar ju av sig!
Så är det ju absolut. Men om man nu ska se framåt då, även om ni inte har ett specifikt mål så här ”Ja, nu ska vi bli kända. Nu ska vi tjäna si och så mycket pengar” om vi plockar bort de bitarna. Vad längtar ni efter för jag menar det måste man ju. Det är ju en naturlig känsla att längta efter att få turnera, att spela den här musiken för andra till exempel. Vad är eran dröm, inte förhoppning utan dröm?
Nej, men vi har specifika mål. Absolut herregud. Ja ja, vi vill stå på världens största festivalscener. Ja utan att tveka, ja, herregud. Det var supernära att vi fick spela Sweden Rock i sommar. Vi fick inte det. Jag blev jätteledsen, men det kommer flera år så vi har absolut alltså skyhöga mål. Jag vill att vi ska bli ett av världens största band. Det finns dubbla budskap i det här enbart för att jag rent ur egoperspektiv vill uppleva det, men också att jag vill förmedla att det går att må skit och ta sig därifrån. För om jag har gjort det som var världens mest offerrollssnubbe och tyckte synd om mig själv varenda jävla dag och tog och tar mig ur det och idag är glad och lycklig, liksom genuint ifrån mitt hjärta så kan du också göra det och då kan jag visa dig hur du gör det. Och kan jag då göra det med min musik, vår musik? Och med det jag berättar och förmedlar till människor så är det ju en fantastisk bonus.
Jo, det pratar jag ofta om med andra musiker. Att musiken är så helande i sig, så där har du ju möjlighet till att sprida det som du säger att om du klarat dig ur det kan även andra göra det.
Eller hur? Och jag tror att så här. Att man blir inspirerad av att se, eller jag tror jag vet, att se andra göra det som man själv vill göra. Oavsett vad det är om man vill må bra eller om man vill spela i ett stort band eller om man vill vara en stor konstnär eller alltså. Har folk före dig gjort det så är det möjligt. Det är inte uteslutande för vissa personer. Det går för alla.
Men. Hur ser planen ut nu då? För ni släpper ju den här den 22:a och så ska det vara promotion ifrån Tyskland. Har ni någon? Turné eller spelningar inplanerade som du vet nu?
Vi kommer spela på West Pride i sommar. Stora scenen. Och det är allt jag vet faktiskt.
Ja, då får vi helt enkelt fortsätta att hålla kontakten som vi brukar göra så att jag kan sprida ordet!
Men ja, vi har varit lite loja på den punkten med gig faktiskt. Vi ska ta tag i det, vi vill ju ut och spela. Det är därför vi spelar musik, vi vill ju spela!
Vi småpratar lite om livet över lag innan vi önskar varandra en fin dag och säger hej då! Det är en häftig resa Andy gjort och jag ser så fram emot att höra vad den här resan har lett till rent musikaliskt! På fredag! Sätt ett alarm och se till att lyssna på ny musik från VNTER
/ P ”The Poseur” Pousár