Disharmonium levererade på plattan Void Of Distruction i våras och det är mycket på gång för bandet nu! Jag satte mig ner med Stafen och Patrik och snackade lite om vilke de är, var de kommer från och vart de är på väg! Ni kan redan nu boka 13 + 14 februari på Pub Anchor i Stockholm och den 2 Maj på Musikhuset i Gävle.
Pauline:
Då ska vi väl ta och snacka lite Disharmonium nu?
Stafen:
Det tycker jag låter som en utmärkt idé.
Pauline:
Jag skrev ju en recension av Void Of Distruction i våras.
Stafen:
Ja, just det – det var en trevlig recension.
Pauline:
Jag står fortfarande fast vid att ni verkligen tar upp hårdrocken på ett sätt som har saknats länge i musikbranschen. Allt har varit så tillrättalagt – antingen supermelodiöst eller extremt ösigt – medan den riktiga hårdrocken liksom tappats bort. Där tycker jag ni går in och tar den platsen.
Stafen:
Tack, det var roligt att höra.
Pauline:
Så vad var tanken med Disharmonium från början? Ni är ju etablerade musiker var och en, men det här bandet är ändå något ganska nytt.
Stafen:
Ja, absolut. Jag, Patrik och Mats spelade tidigare i ett band som hette Signs of Truth. I slutet hade vi Fredrik som vikarie på bas, och redan i mars 2023 började vi prata om att kanske starta något nytt. Den sista originalmedlemmen i Signs of Truth hade hoppat av, och låtarna jag skrev började låta annorlunda. Dessutom körde vi en del låtar som ingen av oss i nuvarande sättning hade skrivit, så det kändes nästan som att vi spelade covers på vårt eget band.
Patrik:
Precis. Det var mycket gammalt arv vi behövde förhålla oss till, och till slut kände vi bara: ”Är det här verkligen det vi vill göra?” Vi ville skriva vårt eget material, inte spela låtar från 2001 skrivna av helt andra människor.
Stafen:
Faktiskt så var det en låt som vi först kallade Disharmony. Sen började vi leka med orden – tänk om det vore ett grundämne? Då blev det Disharmonium. När vi bestämde oss för nystart sa Fredrik: ”Ska ni inte byta namn och köra nytt?” Och ja – det skulle vi.
Patrik:
Det var vi helt överens om. Namnet är unikt, det finns faktiskt inget annat band i världen som heter Disharmonium. Bara ett black metal-band som har en platta med det namnet, och en solartist på Filippinerna, men det är allt.
Stafen:
Vi gillade också tanken på att Disharmonium är ett slags fiktivt grundämne – tungt, farligt och väldigt ”metal”. Därifrån växte hela konceptet fram. Redan vid första gigget hade vi en tydlig helhet: musiken, scenspråket, kläderna, backdropen – allt hängde ihop.
Patrik:
Ja, och jag tycker att vi verkligen hittat en röd tråd genom allt. Det känns som en helhetsbild av oss.
Pauline:
När ni släppte plattan – recensionerna var ju överlag positiva. Hur kändes det för er själva? Kände ni att ni hittat rätt?
Patrik:
Ja, verkligen. På Signs of Truth-plattan var det lite spretigt – låtarna gick åt alla håll. På Disharmonium-plattan hör man att det är vi. Även om låtarna varierar i stil så finns ett tydligt sound. Vi låter som oss själva, helt enkelt. Det är faktiskt svårt att jämföra oss med något annat band.
Stafen:
Det är verkligen den svåraste frågan vi får – ”Vilka låter ni som?” Svaret är: vi låter som oss själva.
Patrik:
Visst finns det influenser, men alla i bandet kommer från olika musikbakgrunder, och det smälter ihop till vårt eget sound. Det är rätt coolt, faktiskt.
Stafen:
Vi fick också hjälp av Christian Wallin, som fixade loggan och vår maskot – Kalle, som egentligen heter ”Skalle”. Han designade även omslaget till debutplattan. För de som känner till honom – han har även gjort loggor åt Ronny och Ragge och flera festivaler, så det var kul att få jobba med honom.
Pauline:
Ja, Ronny Ragge är ju stora igen – då vet man att det funkar!
Patrik:
Haha, ja precis. Vi får väl tacka honom med en låt någon gång!
Pauline:
Det är roligt att se hur ni utvecklas. Många debutband försvinner snabbt, men ni verkar verkligen bygga något. Hur ser planerna framåt ut?
Stafen:
Just nu planerar vi att släppa ett par singlar, för att inte försvinna i bruset. Vi har byggt upp ett intresse och vill hålla det vid liv innan vi börjar med nästa platta. Vi siktar på att spela in några låtar innan året är slut och släppa dem i början av nästa år. Sen kommer en ny fullängdare, men vi är fortfarande i demo-stadiet.
Patrik:
Det finns många låtidéer som ligger och ”marinerar”. Det är skönt att låta dem växa fram i lugn och ro.
Pauline:
Det låter klokt. Jag pratade med ett band som började sitt projekt 2014 och blev klara först i somras – låtarna hade verkligen marinerat!
Patrik:
Ja, det känner man igen. Det är typiskt för musiker i vår genre – vi låter saker ta tid. Det är charmen med metal, att det inte behöver vara snabbmat. Det får ta sin tid.
Pauline:
Exakt. Hårdrocksfans är ju ofta mer tålmodiga än pop- och hiphoplyssnare, där det ska matas ut nytt hela tiden.
Patrik:
Precis. Och det är viktigt att låta låtarna mogna. Jag brukar säga att man ska ”äga låten” innan man spelar in den. Det är först när man spelat den live ett antal gånger som den verkligen sitter.
Stafen:
Ja, men samtidigt finns det ofta en stress i branschen – man vill hålla momentum och hinna släppa nytt innan intresset svalnar. Men den här gången ska vi ge oss själva mer tid och spela in låtarna live innan plattan spelas in. Förra gången blev det lite stressigt på grund av skivbolaget.
Pauline:
Hur ser det ut med spelningar? Det är ju många band som har svårt att få till gigs.
Stafen:
Vi har haft tur. Jag har en del kontakter inom branschen, så redan innan vi bytte namn hade vi ett par spelningar inbokade. I snitt har vi spelat ungefär en gång i månaden. Just nu tar vi det lite lugnare för att repa in ny basist och förbereda inspelning, men vi bokar inför nästa år. Bland annat spelar vi 2 maj i Gävle på Musikhuset tillsammans med Dystain.
Patrik:
Vi har fått mycket bra respons live. Folk säger ofta att vi låter ännu bättre på scen än på skiva, och det är ju precis så vi vill ha det. Vi är ett liveband.
Pauline:
Ja, och det märks! Ni har också en manager som verkligen kan sin sak.
Patrik:
Ja, verkligen. Hon driver festival själv och har koll på det administrativa, vilket underlättar enormt. Då kan vi fokusera på musiken.
Suzette:
Precis. Det är många band som vill vara oberoende och göra allt själva, men det tar så mycket tid att musiken ibland glöms bort. Jag vill hjälpa Disharmonium så att de kan fokusera på det kreativa, medan jag tar hand om det praktiska.
Pauline:
Det märks att ni har ett driv och ett gemensamt mål. Många nya band vet inte riktigt vart de vill, men ni känns väldigt samspelta.
Stafen:
Ja, vi har samma mål i bandet – alla vill framåt. Vi har till och med bandmöten utanför replokalen en gång i månaden där vi planerar och följer upp. Det gör att vi håller koll på allt: gig, inspelningar, planer. Det känns verkligen som att alla är på samma tåg.
Patrik:
Ja, det är guld värt. Vi jobbar med Disharmonium inte bara i replokalen utan även utanför – som ett riktigt projekt.
Pauline:
Det låter som att Disharmonium har hittat sin form – både musikaliskt och organisatoriskt. Tack för att ni ville prata med mig!
Alla:
Tack själv!
Foto: Suzette Kim
